Bakgrund och Fattigdom
LOSAM (Lokal och social arbetsmarknad) är en metod som används för att granska hinder, möjligheter och verksamheter för att skapa öppenhet och instrument till social inklusion med de befintliga medel och mål som redan används. LOSAM öppnar även för möjligheterna till samverkan mellan nyckelaktörer och intressenter och kan användas i alla fält där utestängning förekommer.
CESAM (Stiftelsen Centrum för Samhällsarbete och Social Mobilisering) och SERUS (Social Ekonomi och Regional Utveckling i Skandinavien) ansvarar för metodutvecklande av LOSAM. Båda organisationerna arbetar med lokal social utveckling med internationella perspektiv genom nära samarbete med bland annat EAPN (European anti-poverty network), EDF (European disability forum) och REVES (Regioner som förespråkar hållbar social utveckling).
CESAM är en uppdragsbaserad landstingsägd stiftelse med lokalisering i Örebro. Cesam:s arbete bygger på den dynamik som uppstår i mötet mellan individer, grupper och samhällssektorer samt de nya insikter och beslut som möjliggörs genom detta.
SERUS är en uppdragsbaserad ekonomisk förening med lokalisering i Linköping, Östersund och Bryssel. SERUS arbetar med myndigheter, företag, projekt och organisationer inriktade på hållbar utveckling med individen i centrum. SERUS utvecklar den sociala ekonomin i Europa med prioritet på Sverige.
1. Bakgrund
Fattigdom och social utslagning i Sverige handlar om att vara utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemen. De som vinner inträde på arbetsmarknaden får också tillgång till socialförsäkringssystemen. Dessa förmåner eller arbetsinkomster räcker som regel för att inte hamna i ekonomisk fattigdom.
Den senaste Eurobarometern (2006) visar på färsk statistik från Eurostat att 11% av Sveriges befolkning befinner sig i riskzonen för fattigdom. Det motsvarar nästan 1 miljon människor.
Återhämtningen efter 1990-talets lågkonjunktur har resulterat i förbättrade levnadsvillkor för stora befolkningsgrupper. Fler har arbetsinkomster som räcker till egen försörjning, färre är fattiga och färre måste förlita sig på ekonomiskt bistånd. Denna gynnsamma utveckling har emellertid inte kommit alla grupper till del. Jämfört med situationen före 1990-talskrisen fanns det, trots bättre konjunkturläge år 2002, fler som stod utanför arbetskraften och ett större antal personer som inte omfattades av socialförsäkringssystemen.
Vi kan vidare konstatera att de unga vuxnas etablering på arbetsmarknaden försenas alltmer. Ungdomar som varken arbetar eller studerar har särskilt svårt att hitta fotfäste på arbetsmarknaden också på längre sikt. Ungdomar med utländsk bakgrund har det svårare än infödda ungdomar. Svårast med etableringen på arbetsmarknaden har unga vuxna som bor i de ekonomiskt mycket resurssvaga storstadsområdena.
Sverige har genomarbetade åtgärdsprogram och initiativ för att motverka diskiminering och utestängning från vitala samhällsdelar. Ofta anses det inte nödvändigt att behandla frågor om fattigdom och social utestängning av svenska förhållanden i och med den höga standard som vi ändock erbjuder. Många argumenterar även för att vi i Sverige inte har en allvarlig form av diskriminering och att vi är ”bäst i klassen” när det kommer till att motverka social utslagning. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. All statistik visar på att tillträde till samhällsområden såsom till exempel arbetsmarknaden är svårare för vissa grupper (t.ex. unga, invandrare och funktionshindrade).
Det finns fortfarande stora skillnader mellan inföddas och olika grupper av utrikesföddas chanser att tillhöra kärnarbetskraften. Endast drygt 40 procent av dem som invandrat från Öst- och Sydeuropa och inte ens 30 procent av dem som invandrat från Mellanöstern och Nordafrika kunde försörja sig genom arbete år 2002. Detta kan jämföras med 70 procent när det gäller den svenskfödda befolkningen. Sedan krisåren på 1990-talet ser vi emellertid en god återhämtning. Detta gäller särskilt för de grupper som under lågkonjunkturen hade lägst andel i kärnarbetskraften.
Den långvariga arbetslösheten skiljer sig också åt mellan grupper med olika ursprung men skillnaderna har generellt sett minskat kraftigt över tid. Ändå var arbetslösheten bland invandrare från Östeuropa och Sydeuropa år 2002 fortfarande i stort sett dubbelt så hög som för infödda svenskar. För invandrare från Mellanöstern och Nordafrika var den nästan fyra gånger så hög som för infödda.
Få invandrare kan försörja sig på sitt arbete fem år efter ankomsten till Sverige. Endast var femte person som kom till Sverige i början av den ekonomiska krisen kunde helt försörja sig på arbete efter fem år. Det var svårare för denna grupp att etablera sig på arbetsmarknaden än för de invandrargrupper som kom mitt under krisen eller i början av den ekonomiska uppgångsfasen. Av dem som kom till landet år 1997, dvs. i början av återhämtningsperioden, var andelen självförsörjande nästan dubbel så stor efter fem år i landet jämfört med de som kom i början av krisen.
En annan grupp som tillhör utanförskap i större utsträckning är unga vilket bland annat kan hänvisas till att långa studietider och högre arbetslöshet har ökat risken för fattigdom. Men gruppen unga som bedrivit studier har haft relativt lätt att etablera sig på arbetsmarknaden. Deras andel i kärnarbetskraften har ökat snabbt under de år som följer på studierna oberoende av konjunkturläge.
Sämre ser det ut för det ökade antalet unga vuxna som inte har någon känd sysselsättning, och alltså varken arbetar, studerar eller söker arbete. Dessa ungdomar löper stor risk att vara utanför arbetsmarknaden även i ett långsiktigt perspektiv. Dessa ungdomar riskerar dessutom ohälsa på sikt. Såväl psykisk sjuklighet som missbruk tycks vara vanligare i denna grupp än bland övriga ungdomar.
Unga med invandrarbakgrund och illegala invandrare är den grupp som möter de svåraste hindren att inkluderas i arbetslivet. Det är svårt att uppskatta hur många immigranter utan uppehållstillstånd som inte är asylsökande som finns i Sverige, men uppskattningsvis rörde det sig om cirka 20 000 personer åren 2003-2004.
Vad är då orsaken till att människor diskrimineras eller utestängs från t.ex. arbetsmarknaden? Vi ser att det finns två olika nivåer som bakomliggande struktur för utestängningsfenomenet. Dels finns det strukturella hinder på samhällets alla nivåer och dels lider dessa strukturer brist på självgranskning och samverkansformer. Problemet med social utestängning finns självklart på alla nivåer i samhället, men en viktig del att undersöka inledningsvis är vad vi kallar för ”institutionella låsningar”, det vill säga myndigheternas oförmåga att tackla och lyfta fram problematiken med diskriminering och utanförskap i ett multisektoriellt perspektiv.
Det finns som sagt en utestängningsproblematik i det svenska samhället och det finns en brist på självgranskning av initiativ och verksamheter från de svenska myndigheterna.
LOSAM är en metod och ett instrument till hjälp för självgranskningsprocessen. Med relativt enkla metoder, små resurser och liten arbetstid kan LOSAM bidra till samhällsförändring.
