2. Strategidokument EU

Europas länder har genom medlemskapet i EU arbetat fram strategidokument för att motverka diskriminering, utanförskap och fattigdom. EUs sociala modell är inte en modell, inte social och inte europeisk men en viljeyttring av gemensam strävan av ett samhälle med social sammanhållning och en inkluderande arbetsmarknad (se 2.3). En av huvudmetoderna som används i EU är Open Metohod of Coordination, på svenska kallad Öppna Samordningsmetoden, vilken utvecklades under 2006 till Integrerande Öppna Samordningsmetoden.

Den integrerade öppna samordningsmetoden som infördes 2006 förbättrar EU:s kapacitet att stödja medlemsstaterna i deras strävan efter större social sammanhållning i Europa. Metoden håller på att få större inverkan i praktiken och gör EU:s engagemang för sociala värderingar mer synligt för de europeiska medborgarna. Den öppna samordningsmetoden bidrar till att fördjupa det ömsesidiga lärandet och öka de berörda parternas engagemang på nationell och europeisk nivå. Metoden har ökat medvetenheten om utestängningens och fattigdomens flerdimensionella natur och format en gemensam strategi för reformer av det sociala skyddet som grundar sig på principerna om tillgänglighet, tillräcklighet, kvalitet, modernisering och hållbarhet. För första gången behandlas hälso- och sjukvården och långtidsvården, och visar sig vara områden som är mycket lämpliga för erfarenhetsutbyte. De nationella rapporterna visar hur ett samtidigt beaktande av alla mål gör de politiska åtgärderna mer effektiva och höjer kvaliteten på de offentliga utgifterna. De nya arbetsmetoderna som tillämpas inom ramen för den öppna samordningsmetoden börjar ge resultat, även om ytterligare ansträngningar krävs, både på EU-nivå och på nationell nivå, för att man skall kunna utnyttja dess potential full ut.

Medlemsstaterna är allt mer medvetna om att ekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade reformer måste bidra till att stärka den sociala sammanhållningen och att socialpolitiken måste stödja ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. En aktiv integrationspolitik kan öka arbetskraftsutbudet och öka sammanhållningen i samhället.

EUs strategier försöker effektivisera sambandet mellan tillgång, kvalitet och finansiell hållbarhet. Strategier för ökad tillgång måste åtföljas av förbättrad finansiell hållbarhet och långsiktig hållbarhet måste möta behovet av hög kvalitet för alla. Det behövs kompromisser såväl som samverkanseffekter mellan olika åtgärder och strategier. Att ge insyn i kompromisserna och utveckla samverkanseffekter bidrar till att garantera social inklusion och socialt skydd.

LOSAM utgår ifrån detta synsätt och följande strategidokument samt använder öppna samordningsmetoden lokalt/regionalt för lärande. Med detta som grund försöker LOSAM systematiserat implementera viljeyttringarna lokalt och regionalt från ett flersektoriellt perspektiv.

2.1 EU Action Plan for Social Inclusion

Under Ministermötet i Lissabon 2000 togs ett stort beslut av EUs ministrar då man kom överens om att medlemsländerna ska samarbeta närmare kring frågor om att bekämpa social utestängning och fattigdom. Detta blev en väl integrerad plan i EUs Lissabonstrategi (se nedan). För att bekämpa fattigdom och social exkludering på ett effektivt sätt över nationsgränser samordnade medlemsstaterna sin policy på basis av en process om ömsesidigt lärande som kallas ”Öppna samordningsmetoden” (ÖSM).

ÖSM innefattar fem huvudelement 1. Upprätta officiella mål för unionen 2. Etablera officiella indikatorer som ett medel att jämföra den bästa praktiken och mätningsprogressen 3. Översätta EU-målen till nationella/regionala policys på basis av de nationella åtgärdsplanerna 4. Publicera rapporter som analyserar och utvärderar de nationella rapporterna 5. Etablera ett transnationellt utbyte av lärande och god praktik som gynnar policysamarbete

EU Action Plan for Social Inclusion är indelat i tre huvudområden: 1. Forsknings- och analysstöd i syfte att finna data och förstå fattigdom och det sociala utslagningsfenomenet. Tematiska studier inom området genomarbetas och EU:s gemensamma statistikbyrå Eurostat genomför årliga mätningar. 2. Stöd till politiskt samarbete och ömsesidigt lärande med prioritet på transnationellt lärande och uppföljning av insatser. 3. Stöd till deltagande av olika nyckelaktörer, primärt transnationellt. Programmet kompletterar EU:s socialpolitiska agenda med speciell prioritet på Europeiska socialfondsprogrammet. I motsats till socialfondsprogrammet, syftar inte programmet motverkande social utslagning till finansiella instrument utan snarare stöd till utbyte och lärande.

En viktig och återkommande del i programmet är att aktivt arbeta för att öka deltagandet på arbetsmarknaden samt att övervinna diskriminering och öka integrationen av personer av med funktionshinder, utländsk bakgrund och etniska minoriteter. Detta var två prioriterande områden i den gemensamma rapport om social trygghet och social delaktighet som sammanställdes i anslutning till 2005 års uppföljningsrapporter.

Översynen av Lissabonstrategin våren 2005 innebar att arbetet enligt den öppna samordningsmetoden för social trygghet och social integration stod inför en dubbel utmaning. För det första konstaterades en klyfta mellan EU:s gemensamma mål och den politik som fastställts för att uppnå målen. För den öppna samordningsmetoden innebär detta att processen bör gå vidare från att lägga fast allmänna principer till att inrikta sig på effektiva åtgärder.

Det nämns speciellt i Joint Report for Social Inclusion 2006 att det krävs en nära samverkan mellan å ena sidan systemet för social trygghet och social integration, med dess fokus på omfattande social trygghet och stark social sammanhållning, och insatser för sysselsättning och tillväxt å den andra.

Med detta som bakgrund fick de nationella regeringarna i uppdrag att sammanställa nationella verksamhetsplaner för att motverka social utslagning. De nationella handlingsplanerna för integration skulle utarbetas på ett mer strategiskt sätt så att de resulterar i åtgärder som är mer exakta, systematiska och präglade av öppenhet.

2.2 Lissabonstrategin

Namnet Lissabonstrategin kommer från det extra toppmöte som hölls i Lissabon år 2000. Då kom EU:s stats- och regeringschefer överens om att EU år 2010 ska vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. År 2005 fick strategin en nystart med integrerade riktlinjer och treårsplaner. Den nuvarande gäller mellan 2006-2008.

Samarbetet mellan medlemsländerna i sysselsättningsfrågor sker i likhet med strategiarbetet med att motverka social utslagning genom den så kallade “öppna samordningsmetoden”. Den innebär att länderna jämför sig med varandra, utbyter erfarenheter och på så sätt får inblick i varandras arbete.

2.3 Europas sociala modell

Det som i folkmun kallas för Europas gemensamma sociala modell är de facto inte riktigt en modell. Den är heller inte exklusivt social eller särskilt europeiskt begränsad. Den europeiska sociala modellen är en vision av ett samhälle som kombinerar hållbar ekonomisk tillväxt med ständigt förbättrade levnads- och arbetsförhållanden. Detta förutsätter full sysselsättning, bra jobb, lika rättigheter, sociala skydd, inkludering samt involvering av medborgare i beslutsprocesser. Modellen skiljer sig från andra sociala modeller i världen då den presenterar en progressiv verklig sammanhållningsstrategi från alla medlemsstater med mål att öka kvalitén på sysselsättning och socialpolitik.

2.4 EU anti-diskrimineringsstrategi

EU har regler som förbjuder diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung. Det finns också ett förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av religion, övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Som ett komplement till denna lagstiftning stödjer EU insatser som syftar till att bekämpa diskriminering och bakomliggande orsaker.

EU fick 1999 möjlighet att införa regler mot diskriminering, eftersom Amsterdamfördraget som då trädde i kraft innehöll sådana bestämmelser. Året därpå antog ministerrådet de två huvuddirektiv som nu gäller mot diskriminering. Det är i första hand medlemsländerna som ansvarar för att bekämpa diskriminering. EU:s lagstiftning syftar till att driva på det arbetet.

Förbudet mot att diskriminera någon på grund av ras eller etniskt ursprung gäller inom samhällslivet i stort, till exempel vid ; anställning, rätt till utbildning, tillgång till bostäder, anställnings- och arbetsvillkor, tillgång till varor och tjänster samt socialt skydd.

Vid sidan av det allmänna förbudet mot diskriminering finns det regler som endast gäller arbetslivet. Det är förbjudet att diskriminera någon i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Som diskriminering räknas även trakasserier. I vissa fall kan särbehandling accepteras, om det är motiverat. Det kan till exempel vara att det krävs särskild yrkeserfarenhet för ett visst arbete och därför en viss åldersgräns.