3. Nationella handlingsplaner

Nationella handlingsplaner upprättas gällande en rad olika områden, bland annat fattigdom och social utestängning, alkohol- och narkotikaskador, rasism och diskriminering, mänskliga rättigheter och sysselsättningspolitiken. Dessa ska fungera som riktlinjer i den politik som upprättas inom de olika områdena. Vissa handlingsplaner revideras årligen medan andra sträcker sig över en flerårsperiod.

3.1 Handlingsplan mot fattigdom och social utestängning

Social utestängning innebär att människor eller grupper utesluts från eller hindras tillträde till samhällets olika delar. Social utestängning sker dels genom att människor inte vinner tillträde till centrala delar av samhällslivet såsom arbetsmarknaden och dels genom en process där människor gradvis utesluts genom att ett socialt problem leder till flera andra efterföljande problem.

Denna definition på begreppet social utestängning har varit utgångspunkten vid prioriteringen av målsättningar i den nationella handlingsplanen mot fattigdom och social utestängning. Det är alltså ett socialt fenomen som är mera komplext och dynamiskt än det som täcks av begreppet socialt problem, vilket ofta handlar om ett problem i taget. Social utestängning kan alltså ses som en konsekvens av en ackumulering av sociala problem inom olika områden, men är också ett uttryck för strukturella problem i ett samhälle där individer eller grupper inte har tillträde till vissa samhällsområden. Social utestängning syftar på icke-deltagande inom vikiga samhällsområden som arbetsmarknad, politik, kultur, fritidsaktiviteter, sociala relationer och boende.

Inom EU pågår sedan 2000 ett samarbete för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Tanken är att medlemsländerna ska utbyta erfarenheter och lära av varandra. Vartannat år utarbetar länderna nationella handlingsplaner där de beskriver planerade insatser. Vid ett möte i Nice 2000 fastställde Europeiska rådet mål för arbetet med att förebygga fattigdom och social utestängning. Målen är att: 1. underlätta deltagande i sysselsättning och allas tillgång till resurser, varor, tjänster och rättigheter 2. förebygga risken för utestängning 3. agera för de mest utsatta 4. mobilisera samtliga relevanta aktörer

Under våren 2005 utarbetade medlemsländerna genomförande- och uppdateringsrapporter om insatser för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Att nå full sysselsättning för både kvinnor och män oavsett etnisk bakgrund, att tillförsäkra alla en god bostad till rimlig kostnad och att stärka grupper i särskilt utsatta situationer bedöms vara de viktigaste områdena under 2006- 2008 för att bekämpa fattigdom och social utestängning.

Många av åtgärderna i den nationella handlingsplanen har en stark social inriktning och är i linje med EU:s prioriteringarna för social integration och socialt skydd. Särskilt en stärkt aktiv arbetsmarknadspolitik för att komma tillrätta med den ökande arbetslösheten och särskilda utmaningar då det gäller den sociala integrationen (t.ex. en förbättrad situation för sådana grupper som riskerar utslagning, t.ex. invandrare) och det sociala skyddet (t.ex. minska antalet sjukskrivna och sjukskrivningstidens längd) behandlas ingående i programmet. Den nationella handlingsplanen har utarbetats i samarbete med alla berörda departement.

Framtida utmaningar för Sverige enligt handlingsplanen: - Att bevara en hög välfärdsnivå genom ytterligare personella satsningar med tanke på den höga andelen äldre, samtidigt som balansen bevaras mellan incitamenten och solidariteten i välfärdssystemen. – Att fortsätta att främja en arbetsmarknad för alla, främst för att säkerställa en bättre och snabbare integrering av invandrarna på arbetsmarknaden. – Att fortsätta att motverka ett förtida utträde från arbetsmarknaden genom sjukersättning och att kontrollera resultatet av de nuvarande pensionsreformerna. – Den demografiska utvecklingen kommer att kräva inte bara en mycket effektivare organisation av vårdtjänsterna och ett effektivare samarbete mellan olika vårdgivare utan också en omfattande omorganisation av de ansvariga politiska och administrativa nivåerna.

En av erfarenheterna från arbetet med de nationella handlingsplanerna för att bekämpa fattigdom och social utslagning är betydelsen av att involvera samtliga berörda aktörer i arbetet. Försäkringskassan har en viktig roll i arbetet med att minska sjukfrånvaron, men för att lyckas är det ofta nödvändigt med insatser från flera aktörer. Hälso- och sjukvården, arbetsgivaren, arbetsförmedlingen och socialtjänsten har alla ansvar för olika delar av rehabiliteringen tillbaka till arbete. Samverkan mellan dessa aktörer och den försäkrade är ofta avgörande för den enskildes möjlighet att återgå till arbete. Finansiell samordning skapar möjlighet att på lokal eller regional nivå bilda samordningsförbund. Genom att samordna resurserna och inrätta en gemensam lednings- och beslutsfunktion ges nya möjligheter att motverka rundgång och främja ett effektivt samarbete mellan berörda myndigheter.

3.2 Strategirapport för social trygghet och social delaktighet

Sveriges strategirapport för social trygghet och social delaktighet innefattar bland annat arbetet med fattigdom, pensioner samt hälso- och sjukvård. Rapporten ger möjlighet att få ett helhetsgrepp och se hela socialpolitiken samlad. Rapporten kommer att omfatta en treårsperiod, emellertid inte den första som avser en tvåårsperiod i syfte att passa in med den nya Lissabonplanen. Den första rapporten presenterades i slutet av 2006 och sträcker sig till 2008. Det finns tre övergripande mål i rapporten som byggts vidare på de mål som fastställts i Nice (2000) och Laeken (2001):

• Främja social sammanhållning och lika möjligheter för alla genom tillräckliga, tillgängliga och finansiellt hållbara, anpassningsbara och verkningsfulla trygghetssystem och politiska riktlinjer för social sammanhållning. • Främja effektivt och ömsesidigt samspel mellan Lissabonstrategins målsättningar om ökad ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen och ökad social delaktighet och med EU:s strategi för hållbar utveckling. • Stärka styrelseformerna och öppenheten samt uppmuntra de berörda parterna i utformningen, genomförandet och övervakningen av politiken.

Strategirapporten tar upp regeringens mål om full sysselsättning, och ett delmål på vägen är att 80 procent i åldern 20-64 ska ha reguljär sysselsättning. Trots att prognosen ser god ut så bedömer regeringen att det krävs fortsatta åtgärder för att minska arbetslösheten. Särskilt bland resurssvaga grupper såsom invandrade svenskar, ungdomar, långtidsarbetslösa och personer med funktionshinder.

Ett av syftena bakom förslaget att strömlinjeforma samarbetet på det sociala området var att förstärka den sociala dimensionen av Lissabonstrategin. Samverkan mellan ekonomisk-, social-, och sysselsättningspolitik är nödvändig för att Lissabon-målsättningarna skall kunna uppnås. Samspelet mellan den reviderade Lissabon-strategin och tillämpningen av den öppna samordningsmetoden på det sociala området måste vara ömsesidig. Åtgärder för social trygghet måste utformas så att de bidrar till ekonomisk tillväxt och sysselsättning samtidigt som åtgärder för tillväxt och sysselsättning i sin tur måste stödja de sociala målen.

Den generella välfärdspolitiken skapar grunden för att förebygga fattigdom och social utestängning och utgör därmed basen för den svenska handlingsplanen för social delaktighet. Den generella välfärden bidrar till att minska klyftorna mellan olika grupper i samhället, men den måste kompletteras med riktade stöd till de mest utsatta grupperna i samhället för att kunna nå social delaktighet som omfattar alla. Det är en grundläggande rättvisefråga att både kvinnor och män ska ha samma möjligheter att delta i arbetslivet och att de ska delta på lika villkor. Idag är integrationen på arbetsmarknaden långt ifrån tillräcklig då sysselsättningen bland utrikesfödda är betydligt lägre än för inrikesfödda. Att bidra till social delaktighet är ett övergripande syfte och en självklar utgångspunkt vid beslutsfattande inom ett stort antal politikområden, exempelvis arbetsmarknads- och socialpolitik.

Arbete och utbildning är grunden för social delaktighet i samhället, samt för människors personliga och sociala utveckling. Arbete eller någon form av utbildning är alltid att föredra framför bidrag. En lång period av arbetslöshet leder till utanförskap och bristande delaktighet i samhället. Hälso- och sjukvården, arbetsgivaren, arbetsförmedlingen och socialtjänsten har alla ansvar för olika delar av rehabiliteringen tillbaka till arbete. Samverkan mellan dessa aktörer och den försäkrade är ofta avgörande för den enskildes möjlighet att återgå till arbete. En välfärdspolitik som omfattar alla har bäst förutsättningar att långsiktigt skapa tillräckliga, tillgängliga och finansiellt hållbara trygghetssystem.

3.3 Handlingsplan för tillväxt och sysselsättning

Efter valet hösten 2006 då Sverige bytte regering reviderades Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning. I handlingsprogrammet redovisar regeringen de åtgärder som vidtagits eller som planeras för perioden 2006-2008 inom ramen för Lissabonstrategin. Regeringens strävan när det gäller arbetsmarknaden ligger väl i linje med EU:s sysselsättningsstrategi. Sverige har redan uppnått EU:s mål för 2010, innebärande en sysselsättningsgrad på 70 procent. Regeringens nationella mål är full sysselsättning och de har identifierat vissa prioriterade grupper när det gäller att nå det målet. Dessa är långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga, unga arbetslösa, äldre kvinnor och män samt kvinnor och män med utländsk bakgrund. Ett första steg är att öka den reguljära sysselsättningen till 80 procent av befolkningen i åldern 20–64 år och minska den öppna arbetslösheten till 4 procent.

Regeringen har vidare satt som mål att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning skall halveras fram till 2008 i förhållande till 2002 och att antalet nya fall av beviljad sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension) samtidigt ska minska. Dessutom har regeringen satt upp målet att socialbidragsberoendet ska halveras. Ytterligare åtgärder kommer att vidtas för att öka framför allt de ungas, de äldres och invandrarnas arbetsutbud i syfte att uppnå de arbetsmarknadspolitiska målen.

3.4 Handlingsplan för mänskliga rättigheter

Genom den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, vilken lades fram för riksdagen 2002, lade regeringen grunden för ett samlat synsätt på frågor om mänskliga rättigheter i Sverige. Den andra handlingsplanen som presenterades i mars 2006 bygger vidare på den första handlingsplanen och på utvärderingen av denna i syfte att ytterligare stärka och konkretisera arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Handlingsplanen gäller för perioden 2006-2009.

Den svenska rättsordningen ska stå i överensstämmelsen med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har anslutit sig till, och konventionerna ska följas på såväl nationell som kommunal nivå. Det långsiktiga målet med detta arbete är att på nationell nivå säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna. En viktig metod för att uppnå detta är att förbättra samordningen av arbetet mellan olika lokala aktörer genom att använda den öppna samordningsmetoden. De mänskliga rättigheterna kommer till uttryck inom många delar av den svenska rättsordningen. Arbetet med att se till att rättigheterna respekteras och främjas behöver bedrivas inom många politikområden och på flera nivåer av samhällsorganisationen. Det är angeläget att arbetet för de mänskliga rättigheterna präglas av samsyn och samordning, såväl i förhållandet mellan olika delar och nivåer av det svenska samhället som i förhållandet mellan Sveriges nationella och internationella arbete.

Diskrimineringsförbudet är en central del i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Kampen för att förebygga och motverka diskriminering och intolerans, såsom rasism och homofobi, har till syfte att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. Enligt regeringen skall skyddet mot diskriminering vara i princip lika för de olika diskrimineringsgrunderna kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning.

Handlingsplanen menar att staten bör vara en förebild för likabehandling i samhället och det är av yttersta vikt att säkerställa att diskriminering inte förekommer inom de statliga myndigheterna eller de statligt ägda bolagen. Särskilt viktigt att upprätta antidiskrimineringsstrategier, är det för de myndigheter vars verksamheter direkt eller indirekt innefattar kontakter med enskilda individer såsom Socialstyrelsen, Arbetsmiljöverket och Migrationsverket.

Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till arbete och skydd mot arbetslöshet. Var och en har också rätt att utan diskriminering få lika lön för lika arbete, vilket bland annat framgår av artikel 11 i FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Rätten till arbete innebär inte en ovillkorlig rätt till arbete, utan en skyldighet för staterna att vidta åtgärder för att motverka arbetslöshet. Det är viktigt att uppmärksamma att rätten till arbete ska genomföras på ett sätt som inte är diskriminerande. Sverige har flera gånger mottagit kritiska synpunkter från internationella organ om diskriminering av personer med utländsk bakgrund och på grund av etnisk tillhörighet, bland annat romer, på den svenska arbetsmarknaden.

3.5 Utsatta Grupper

I arbetet med att bekämpa social utestängning och fattigdom är det högst prioriterade området att främja arbete och utbildning för alla. I linje med de utmaningar som Sverige står inför har man valt att inrikta sig på mindre gynnade grupper på arbetsmarknaden såsom vissa invandrargrupper och funktionshindrade. De fyra prioriteringar som den svenska regeringen fastställt är:

• att främja arbete och utbildning för alla • att öka integrationen • att garantera ett rimligt boende och motverka hemlöshet • att stödja särskilt utsatta grupper

Arbetslösheten i Sverige motsvarar nästan genomsnittet i EU, och är särskilt hög bland ungdomar och invandrare. Ungdomar i åldern 18-24 år löper en betydligt högre risk att drabbas av fattigdom än genomsnittet, likaså invandrare, speciellt nyanlända. Sysselsättningen i Sverige är lägre bland invandrare och utlandsfödda medborgare än bland infödda svenskar.

Unga

I mars 2005 antogs den europeiska ungdomspakten av det europeiska rådet efter ett initiativ av stats- och regeringscheferna för Sverige, Tyskland, Frankrike och Spanien. Pakten innebär att EU-länderna ska lägga större fokus på unga och tillvarata unga som en resurs i arbetet med den så kallade Lissabonstrategin. De frågor som lyfts fram är till exempel ungas möjligheter att få bra utbildning och jobb, möjligheter att studera, praktisera och arbeta utomlands. Pakten innebär att genomförandet av redan befintliga mål och processer ska stärkas. Ett ungdomsperspektiv ska integreras på områden som rör unga och som har en koppling till Lissabonstrategin. Det är speciellt tre områden som pakten fokuserar på: • Sysselsättning och social integration • Utbildning och rörlighet • Möjlighet att förena yrkesliv med privatliv och familjeliv

Prioriteringarna i pakten stämmer väl överens med prioriteringarna i den svenska ungdomspolitiken, där två övergripande mål är: • Ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd • Ungdomar ska ha verklig tillgång till makt

Hög sysselsättning är avgörande för ekonomisk tillväxt och utgör grunden för samhällets välfärd. Arbete ger en egen försörjning och stärker självkänslan. Särskilt allvarligt är det när unga människor som försöker etablera sig på arbetsmarknaden istället hamnar i passivitet. De riskerar att mista tron på sig själva och samhället. Alla människor ska ha möjlighet till utbildning, arbete och ett livslångt lärande. Risken att hamna i arbetslöshet i unga år måste minimeras. Möjligheten för samtliga ungdomar att skaffa sig en utbildning är grundläggande, och i detta spelar inte minst utbildningspolitiken en viktig roll. Arbetsmarknadspolitiken kan endast bidra till en lösning för de ungdomar som hamnar i arbetslöshet. Det är därför särskilt angeläget att regeringens samlade politik för ungdomar förebygger arbetslöshet, motverkar långtidsarbetslöshet samt förebygger att de ungdomar som är i riskzonen slås ut från arbetsmarknaden.

Samhällets insatser för unga ska ta hänsyn till ungdomars olika förutsättningar. Det är viktigt att se ungdomar som en resurs där unika kunskaper, erfarenheter och värderingar finns. Det behövs för att bygga ett samhälle som präglas av hållbar social och ekonomisk tillväxt, jämställdhet och rättvisa. Ungdomars möjlighet till inträde och etablering på arbetsmarknaden är en central fråga för ungdomars tillgång till välfärd och makt.

Invandrare

Medvetenheten om den etniska och kulturella mångfalden i samhället har ökat, men de integrationspolitiska målen har inte fått tillräckligt genomslag. Det finns fortfarande stora skillnader i livsvillkor mellan inrikesfödda och utrikesfödda när det gäller sysselsättning, boende, skolresultat med mera. Diskriminering drabbar både utrikesfödda och deras barn.

Integrationspolitiken omfattar frågor om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk bakgrund, invandrares etablering i det svenska samhället, svenskt medborgarskap, ersättning till kommunerna för flyktingmottagandet samt åtgärder mot etnisk och religiös diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. De övergripande målen för integrationspolitiken är: • Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. • En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund. • En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för.

Den viktigaste insatsen för integrationspolitiken är att skapa bättre möjligheter för försörjning och egenmakt genom att driva en politik som underlättar arbete och företagande. Integrationspolitiken innebär att den generella politiken ska utformas utifrån samhällets etniska och kulturella mångfald och utifrån individens behov. De integrationspolitiska målen ska genomsyra alla politikområden. Integrationspolitiken genomförs genom generella insatser inom bland annat arbetsmarknads-, utbildnings-, bostads- och folkhälsopolitiken. Lagstiftning mot etnisk diskriminering och aktiva insatser från myndigheter inom området bidrar till att motverka diskriminering på arbetsmarknaden och inom andra samhällsområden.

Nationell handlingsplan för handikappolitiken

Arbetslösheten bland funktionshindrade har enligt undersökningar från SCB sjunkit. Likväl är arbetslösheten bland dem större än för befolkningen i övrigt. Ett stort problem är att många människor med funktionshinder saknar högre utbildning. Det är angeläget att funktionshindrade har samma möjligheter som andra att ta del av utbildning och fortbildning. ”Från patient till medborgare” är den nationella handlingsplanen för handikappolitiken som antogs år 2000 och sträcker sig fram till 2010 och involverar alla samhällsområden. Regeringen har i regeringsförklaringen 1999 förklarat att alla hinder för funktionshindrades rätt att delta fullt ut i samhällslivet ska rivas. Personer med funktionshinder är medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.